Denna helgen är en sådan där helg då jag önskar att jag inte hade en minut ledig,
att allt bara var ett enda virrvarr och man kom hem klockan 4 på morgonen, eller inte alls.
Nej, nu är istället verkligheten så att jag inte har en endaste minut uppbokad och känner mig ensamast i världen och patetisk som är 17 år och som ska sitta hemma och stirra in i väggen en hel helg.
Jag hatar sånt här.

Jag längtar tillbaka till höstlovet och alla dagar innan dess då jag aldrig kände mig ensam och allt var bra.
Eller ja, då jag trodde att allt var bra.
Det är verkligen läskigt hur snabbt livet kan bli jättejobbigt, cptråkigt och kännas helt kasst.